Känslan av riktig vår

Jag satt faktiskt och kände mig väldigt tillfreds idag, mitt under en tentaperiod, mitt under en desperat stund då ingen förstod någonting av vad som menades med byteskvot, relativpriser, välfärd eller det där boxdiagrammet som inte kan beskrivas annat än med svordomar. Jag kom på att jag trivs sjukt bra i Lund. Kom på att jag trots allt tycker att mitt program är bra, att det jag läser är relevant och att de jag umgås med är bra, riktigt bra, människor. Kom på att mitt tåg snart skulle rulla och att jag skulle lämna Skåne för helgen, kom på mig själv med att känna lite vemod och vara lite ledsen över att inte få dela ångesten på studiecentrum med mina klasskompisar.

Åkte med SJ, som vanligt sena. Skulle byta till Västtrafik, även de harmoniskt sena. Åkte med bussen, som vanligt med omvägar som ger omvägar en innebörd av långväga. Fick uppleva delar av, vad som uppenbarligen är, min hembygd som jag inte ens visste fanns. Klev av bussen tillsammans med den andra passageraren (jo, med busschauffören var vi tre stycken) och blev upphämtad av Ena.

Kände mig tillfreds. Kände att det var okej att ta en paus innan tentorna för att fira studenter. Kände att jag åkt hemifrån för att komma hem. Kände att det där med vår ändå är något speciellt. Kände att livet är bra, riktigt bra. Kände att man kommit hem när hundarna står i köksfönstret och väntar.